Arbetsinspektionen

Arbetsinspektören i Berberati är hungrig. För att försöka göra något åt saken kommer han och gör en inspektion i vår verkstad. När Erik kommer in för att äta middag har han med sig två papper som han lämnar till mig. Det ena är en convocation, ett papper där Erik Mararv ombeds att infinna sig på arbetsinspektionen klockan 10:00 följande dag för att lösa ”affären med arbetskontrakten”. Det andra är en lista över de dokument som ska tas med visas upp för inspektören: registeringsbevis för CAWA, arbetsgivarintyg, intern regelverk, osv. Erik tycker att detta är ett jobb för mig och lämnar med varm hand över uppgiften.

Eftersom vårt företag är registrerat i det län där själva jaktområdet ligger, Mbomou, så har egentligen arbetsinspektören i Berberati ingenting med oss att göra. Det har Erik redan ringt och fått bekräftat av vår vän arbetsinspektören i Bangassou. Men inspektören i Berberati blir ju inte mätt av att vi har alla papper i ordning i Bangassou, så han tänker inte låta sig avfärdas så enkelt.

Klockan tio över tio parkerar jag min bil utanför arbetsinspektionen. Solen gassar när jag går över den sandiga gårdsplanen mot en liten rosamålad byggnad med gallerförsedd veranda. Över en öppen dörr sitter en handmålad skylt: Inspection de travail régional. Dörren leder in till en kort korridor. Första dörren till vänster i korridoren står öppen, och inne på ett litet kontor sitter en medelålders man med blå skjorta vid ett skrivbord. Jag annonserar min ankomst med ett försynt: ”Kokoko” Mannen tittar upp och antar en viktig mig. Jag säger att jag fått en kallelse, han ber mig att vänta och försvinner sedan ut ur rummet. Efter någon minut kommer han tillbaka och visar mig in i ett rum längst ned i korridoren. Där inne sitter en mager man i khakikostym bakåtlutad med benen i kors bakom ett enormt skrivbord som är överbelamrat med papper och skrivböcker. I en askkopp ligger en cigarrettfimp, bredvid den står en liten centralafrikansk flagga.

Vi hälsar och mannen ber mig med en gest att sitta ned mitt emot honom. Sedan sätter han sig själv till rätta och plockar fram en hög med brev som han noggrant studerar, utan att bevärdiga mig med en blick. En minut går och jag undrar om han väntar på att jag ska ta initiativ till ett samtal, men bestämmer mig för att vara tyst.

Dörren öppnas och in kommer mannen som nyss visat mig in i detta rum, tillsammans med en något yngre välväxt kollega. De slår sig ned på varsin sida av mig, lägger upp sina papper på bordet tillsammans med en kopia av den senaste Code de travail, flyttar lite demonstrativt på flaggan så att den hamnar i allas blickfång, och så kan vårt möte börja.

De tre herrarna fortsätter sin maktdemonstration genom att säga att de är besvikna att Monsieur Erik har skickat sin fru istället för att komma själv. Vidare har den en rad anklagelser mot oss efter inspektionen de gjort på vår arbetsplats igår, och allt som allt har vi inte mindre än 750000 CFA att betala i böter. Jag, som börjar kunna det här spelet, säger i min tur att jag är tacksam för att den viktiga myndighet som dessa herrar representerar vill hjälpa oss att komma tillrätta med våra fel och brister, och så är diskussionen igång. I ungefär en kvart spelar de sitt spel, med bistra miner och ständiga påpekanden om hur lagvidrigt vårt företag har handlat. Sedan mjuknar de plötsligt, mannen i khakikostym rätar på sig och säger att vi kan gå och lösa resten i den kraftige mannens arbetsrum. Han frågar hur mina barn mår och tar mig i hand innan vi lämnar honom bakom skrivbordet och går in i nästa rum.

”Bötern”, som tidigare var på 750000 CFA, har nu bantats ned till 270000 CFA. Jag vet fortfarande att vi egentligen inte skulle behöva betala någonting, då vi i realiteten inte gjort oss skyldiga till något lagbrott, men i ett land som detta där hungern, läs pengahungern, är ständigt närvarande, vet jag också att det enklaste sättet att få slut på denna affär är att överlämna en liten gåva och skiljas som vänner. Det må kallas korruption, själv har jag faktiskt inga större samvetskval. Märk väl: jag betalar inte för att skaffa mig rättigheter som jag egentligen inte borde haft. Jag ger endast bort en mindre summa i utbyte mot att slippa bråk. Det är tyvärr så det fungerar här, och det är ingenting som vi kan ändra på i en handvändning genom att vägra att anpassa oss till systemet. Vad vi kan göra är att försöka hålla ned summorna, och det är just vad detta spel går ut på.

Den kraftige – jag har förstått att det är han som är själva arbetsinspektören, medan mannen i kostym var direktören – plockar med några papper och frågar om jag har med mig pengar för att betala bötern idag. Jag säger att jag har hundra tusen och hoppas på att det ska räcka. De säger att jag kan betala vad jag har idag och komma med resten imorgon, då jag också ska få kvitto på hela summan.

En sedelbunt lämnas över och hamnar under inspektörens skrivbordsunderlägg. Ett mindre passande ställe att förvara pengar på kan tyckas. Sedan går jag. Resten av affären får lösas imorgon. Eller i övermorgon. Eller när det kan tänkas passa. Ikväll ska inspektören dricka öl.