Är jordbruksreformer vägen framåt i CAR?

Jag har under några dagar haft den här artikeln öppen i datorn som en påminnelse att jag ska skriva något om den, eller i alla fall tipsa om den. Det handlar om en text skriven för magasinet Omvärlden av Pär Vikström. Han har arbetat i Bangui under sju veckor i april och maj och reflekterar över situationen där och i CAR i stort.

Efter att ha skissat upp en bild av den sköra freden och svårigheten att få in tillräckligt med pengar från givarländer för att verkligen göra satsningar i landet, föreslår Pär att Sverige ska gå in med hundra miljoner dollar (!) fördelat på tio år för att hjälpa CAR. Han föreslår vidare att dessa pengar bland annat borde användas för att reformera jordbruket, som bör “prioriteras, finansieras kraftfullt, planeras och programmeras enligt konstens alla regler”. Vidare behövs det också “kraftiga landreformer för att stärka ägande- och nyttjanderätten till marken”, menar Pär.

Jag håller helt och hållet med om att vi här sätter fingret på ett stort problem i CAR. Jordbruket i denna del av Afrika, där vatten sällan saknas och där en pinne slår rot bara man sticker ner den i jorden, borde rimligtvis kunna bli en ganska stor industri. Men någonstans inom mig blinkar ändå varningslampan med texten “risk för flopp, risk för flopp”.

Jag tror att det mest är orden “kraftfullt” och “kraftiga” jag reagerar på. Det får mig att se stora jordbruksprogram som ser fina ut på pappret, som människor ansluter sig till för att få lite extra pengar, men där det saknas förståelse mellan givare och mottagare av resurser. I båda riktningarna. Där programmen missar att ta hänsyn till lokal kunskap, trots att det borde vara – ja till och med ofta sägs vara – en självklarhet. Där mottagarna misstolkar hjälpen och tror att det framför allt handlar om finansiell hjälp, när det i själva verket handlar mer om kapacitetsutveckling och landreformer och sådana fina buzzord. (Ok, jag vet att det inte heter buzzord på svenska, utan modeord, men jag tycker att buzz låter så roligt.)

Jordbruket är till stor del kvinnornas arbete i CAR, även om männen ofta hjälper till i det inledande arbetet att röja ny mark, och det är verkligen i behov av reformer. Än idag bedrivs det nästan uteslutande med handkraft, utan vare sig djur eller maskiner till hjälp. Tillgången till mark är högst godtycklig. Bor man inom stadsbebyggt område kan man köpa sig en tomt, där man både kan bygga sitt hus och odla lite, men utanför de större städerna finns inte mycket formella regler alls. Många jag känner har berättat att de bara “tar sig en bit oanvänd mark” och börjar odla den. Så länge ingen annan gör anspråk på marken fungerar det bra, men rätt som det är kan någon högre stående i hierarkin få för sig att nu ska det byggas på dessa marker, eller nu behövs den användas för andra ändamål, och så är allt arbete förgäves.

Detta, kombinerat med det faktum att det sker rätt mycket stölder från odlingar, gör att kvinnorna inte är särskilt benägna att satsa på något större odlingsprojekt. Man odlar vad man behöver för hemmabruk. Man odlar sådana typer av växter som inte är så enkla att stjäla, till exempel maniok som behöver ligga i blöt i några dygn innan man kan äta den. Och man lägger inte in en massa pengar i sina odlingar, eftersom man inte vet hur länge man kommer att få ha kvar dem.

Om utländska organisationer ska gå in och hjälpa till att förbättra jordbruket måste de förstå allt det här, och mycket mycket mer, eftersom jag ändå bara skrapat på ytan. Då kan de inte gå in “kraftfullt”, utan snarare ödmjukt och respektfullt inför de kunskaper och traditioner som redan finns, och som har förts vidare från generation till generation. Annars kan det bli lika fel som förra våren när jag var i Bakouma i östra CAR och fick höra en tjock stadsbo till man instruera en ung kvinna uppvuxen på landet i hur hon skulle vattna sina grödor. Det blev inte bra, även om hon spelade med i spelet och nickade glatt…

Så självklart skulle alla de kvinnor i CAR som dagligen sköter sina odlingar ha nytta av ny kunskap, råd, stöd och finansiering. Men det måste ske på deras villkor, på ett sätt som hjälper dem att ta till sig det nya och själva driva förändringen. Några som jag tycker arbetar med den här typen av frågor på ett väldigt bra sätt är familjen Danforth, som just nu är på “hemperiod” i USA men som fram till april i år arbetade i Gamboula med organisationen CEFA (Centre d’Expérimentation et de Formation Agricole). (Centrum för jordbruksforskning och utbildning. Så har ni det på svenska med.)

För er som inte vet det så har familjen Danforth en blogg som man kan hitta här. Den är väl värd ett besök.