Alla människor jag minns

Flyttröjningen fortsätter, och igår slängde jag en massa gammal bokföring från tiden då vi drev ett safariföretag i CAR. (Nya läsare kan läsa mer om det under kategorin Safari.) Det är någonting med att titta igenom saker som ska kastas. Jag känner ändå att jag måste göra det, så att jag inte råkar slänga något som hade behövt sparas. Så jag bläddrar, plockar saker ur pärmar, och minns. Anställningskontrakt och lönespecifikationer leder tankarna till mitt lilla kontor i huset där i bushen. Kvitton på skatter och avgifter får mig att tänka på de långa resorna ut till Bangassou där jag träffade myndigheter.

Men mest av allt tänker jag på människorna. Alla som signerat att de tagit emot en handkassa, alla som fört kassaböcker som jag sedan gått igenom i detalj. Små, små rester från människor som inte längre finns i mitt liv. Jag tänker på Ludo och Colo, det unga paret som var med första året då vi röjde väg. Nicaise, vars dotter blev svårt brännskadad av en gryta hett vatten men klarade sig. Jag tänker på Paul, Jonas, Jaques och Zingo i köket. Placide. David. Bienvenu, som i protest mot att han bara fick en uppsättning arbetskläder brukade försvinna i flera timmar, och sa att det berodde på att han var tvungen att vänta tills kläderna torkat efter tvätt innan han kunde komma tillbaka. Etienne, som kallade mig lillasyster. Housseini. Jaques.

Många av dessa är döda idag. Andra, framför allt de som är muslimer, befinner sig i Kamerun, i flyktingläger eller i nya hem. Några har jag fortfarande kontakt med, men inte ofta. Det är svårt att hålla kontakten över så långa avstånd och när man inte längre gör samma saker.

Jag får ibland frågan om jag saknar safaritiden. Jag vet inte riktigt. Det är en fantastisk erfarenhet att ha med sig, och det skulle vara roligt om det någon gång gick att komma tillbaka. Men jag skulle inte vilja jobba på det sättet igen.

Och visst kan jag sakna vissa dofter, ljud. Miljön. Närheten till vildmarken. Men det jag verkligen saknar är människorna.