Afrikaner lever för dagen?

En liten reflektion…

Jag har hört många människor, företrädesvis icke-afrikaner, beklaga sig över att afrikaner, och i synnerhet centralafrikaner inte tänker framåt. De sätter inte undan pengar för att spara till exempelvis ett husbygge utan tar hellre förskott på lönen och betalar tillbaka i efterhand. (Bara detta att så många utnyttjar sin rätt att ta ut hälften av månadslönen den 15 varje månad verkar irritera vissa.) De underhåller inte sina grejer, utan kör sönder motorcyklar och låter byggnader förfalla. De lever för dagen, köper vad de behöver och har råd med just nu och tänker inte på morgondagens behov.

Jag lyssnar just nu på en bok på Storytel, Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll av Walter Mischel. I ett avsnitt skriver han om hur han undersökte skillnaden mellan två grupper människor på Trinidad – en med ursprung i Afrika en med ursprung i Asien. Dessa grupper levde segregerat men i fred med varandra, och de hade var för sig bestämda uppfattningar om vad människorna från den andra gruppen hade för egenskaper. Asiaterna tyckte att afrikanerna endast tänkte på att njuta för stunden och inte planerade för framtiden. Afrikanerna tyckte tvärt om att asiaterna glömde att leva i nuet för att de bara jobbade och slet för att få en bättre framtid.

När Mischel gjorde tester på barn från de båda grupperna blev det tydligt att barnen med afrikanskt ursprung mycket oftare valde mindre, omedelbara belöningar framför större, uppskjutna belöningar. De flesta asiatiska barnen däremot, föredrog att exempelvis få trettio dollar om tre månader istället för tio dollar samma dag. Det här är ett resultat som tycks bekräfta mångas fördomar: Afrikaner lever i nuet och tänker inte på framtiden.

Men stopp! Efter de här resultaten av testerna kommer det viktiga! För Mischel nöjde sig så klart inte med att konstatera att de afrikanska barnen var sämre än de asiatiska på att skjuta upp belöningar. (En egenskap som är nödvändig för den som vill arbeta nu för att kunna få det bättre i framtiden.) Han försökte också förstå varför det var på det sättet. Och vad han kom fram till var att många av de afrikanska barnen hade väldigt låg tilltro till att framtida löften skulle infrias. De levde i en miljö där de ofta hade utsatts för att löften inte hållits. Och tror man inte på att man ska få den där senare belöningen, ja då är det ju självklart att man väljer det som man kan få omedelbart, även om det är mindre än det man kunde fått senare. Som Mischel uttrycker det: “Det finns ingen anledning för någon att avstå från “nu” om han eller hon inte kan lita på att det verkligen blir ett “senare”.

För barn och vuxna i Centralafrikanska Republiken är brutna löften vardagsmat, både på individnivå och i samhället i stort. Nästan slentrianmässigt säger centralafrikanska mammor till sina barn att “pappa kommer snart”, fast de vet att han inte alls kommer snart, bara för att lugna dem för stunden. När jag och mina två pojkar vid ett tillfälle skulle resa från Bangui tillbaka till Sverige och de var ledsna över att lämna sin barnflicka, tröstade hon dem med orden: “Gråt inte, jag kommer efter er med flyget nästa vecka.” Och eftersom det är så fult att säga nej till någon hittar vuxna sinsemellan på alla möjliga omskrivningar för detta ord, som “inte nu, men nästa vecka”. Trots att man inte har en tanke på att säga ja nästa vecka heller.

Och tittar man på den centralafrikanska politiken och den ekonomiska utvecklingen så kan man se en lång rad löften som det aldrig blivit något av. Nytt hopp om fred och utveckling har grusats igen och igen.

Har man vuxit upp i en sådan miljö har man all anledning att vara skeptiskt inställd till vad människor lovar. Till slut litar man inte riktigt på någon eller något. Och faktum är att det är rätt slående i CAR, denna brist på vad man på finspråk kan kalla “socialt kapital”, eller tillit mellan människor. Det är liksom en grundförutsättning, detta att man aldrig kan lita på vad en annan människa känner, knappt ens de allra närmaste.

Så, till er som känner behov av att “lära afrikaner att spara pengar och planera för framtiden”: Kanske måste man börja i en annan ände. Kanske behöver ni först hjälpa till att skapa trygghet och stabilitet. Se till att löften infrias, bygga förtroende. (Om man nu kan hjälpa till med det.) Och prata med föräldrar om hur barn påverkas av svikna löften. För det handlar inte om en kulturellt eller genetiskt betingad preferens för lättja. Det handlar om en högst rationell anpassning till en oförutsägbar miljö.