Out of Africa vs Kongopop

Africa is a Country är en rolig och intressant blogg som utmanar den gängse bilden av Afrika. Dess underrubrik, “Not about famine, Bono or Barack Obama”, talar sitt tydliga språk. Bloggen skapades av sydafrikanske Sean Jacobs, men har idag inlägg från en mängd olika personer från skilda sammanhang. Lite väl många inlägg kan jag tycka, man hinner inte läsa allt, utan får sålla och plocka ut det bästa. Idag hittade jag den här artikeln: God, Not Again: White People and an “Out of Africa” Wedding in Kenya. Den publicerades för några dagar sedan, och handlar om det tokiga i att försöka återskapa en bild av Afrika som det ser ut i Out of Africa, ni vet filmen som är gjord efter Karen Blixens bok Den afrikanske farm, med Meryl Streep och Robert Redford i rollerna. En film som jag förvisso tycker är väldigt vacker på sitt sätt, men som har en berättelse som måste förstås utifrån den tid och det sammanhang då den skrevs. En tid då vita faktiskt ansåg sin civilisation som helt överlägsen de svartas, och därför tog sig friheten att ta över och bestämma över deras land. Med det i bakhuvudet känns det inte rätt att alltför ensidigt använda Out of Africa som inspiration när man avbildar människor i dagens Afrika. Ändå görs det. Kanske omedvetet, men ändå. Som i exemplet i artikeln från Africa is a Country. Orkar ni inte läsa så titta i alla fall på de bröllopsfoton som bloggen i sin tur länkar till. De är jättevackra, absolut. Men de förstärker, snarare än utmanar, bilden av Afrika som en kontinent befolkad av exotiska folkslag och spännande vilda djur.

Jag har träffat många som med vemod ser tillbaka på “den gamla goda tiden” i Afrika. Kanske kan vi kalla det för Out of Africa-tiden. Den tiden, säger dessa människor, då det svarta Afrika var “genuint” och inte påverkat av moderna europeiska påfund. Då “stamfolken” sprang omkring på savannerna iklädda traditionella kläder och smycken, oförstörda av influenser utifrån. Då vita kunde bege sig ut på veckolånga safaris med ett tåg av svarta bärare efter sig…

Och jag tycker att det är sorgligt. Inte bara för att det är minst sagt problematiskt att romantisera ett “gammalt” Afrika där kontinentens egna invånare i stor utsträckning blev förtryckta. (Jo, jag vet att många, även afrikaner, hävdar att det faktiskt var bättre under kolonialtiden. Men vi kan ta den diskussionen en annan gång.) Utan också för att man romantiserar det gamla så till den grad att man glömmer att se det nya. Att man inte ser att det moderna också kan vara genuint afrikanskt. Jag har hört så många vita störa sig på kongolesisk popmusik och önska att den afrikanska natten istället skulle fyllas av mer “genuina” rytmer från trummor och xylofoner. Och nej, man behöver inte gilla Kongopop. Men man kan inte hävda att den är mindre genuint afrikansk än en trumvirvel på ett antilopskinn spänt över en urholkad stam. Faktiskt.

Ok, det här är ju som upplagt för att jag ska få kritik för bilderna. Vad jag än väljer för bild kommer någon kunna säga: aj aj, nu bekräftar du bara den gängse bilden av Afrika. Men jag väljer den här. Min kompis yngsta dotter får provsitta pappas motorcykel och blickar stolt ner på sin kusin. Det här är också Afrika. Precis lika genuint som aldrig så många traditionella massajer med pärlsmycken. Tycker jag.