Abakar Billy Placide

Abakar Billy Placide är död. Sent på kvällen den 11 november 2009 lämnade han oss för att inte återvända.

Placide var vår skinner, alltså den som arbetade med att bereda hudar och horn från de djur som vi skjutit. Men han var mer än så. Placide var en vän, och han har lämnat ett tomrum efter sig som inte någon annan helt och fullt kan fylla.

Jag lärde känna Placide för drygt fem år sedan, då jag tillbringade några månader i den jaktcamp där Erik arbetade som lärling. Företaget, som hette Idongo Safari, drevs av en fransman vid namn Matthieu Laboureur. Placide bodde då tillsammans med en många år yngre kvinna i en liten gräshydda med två rum, lite i utkanten av den lilla byn som byggts upp av alla som arbetade för företaget. Inte långt därifrån låg huset där skinnen bereddes, och där tillbringade Placide den mesta av sin tid. Han älskade sitt arbete och tog det på största allvar. När jägarna kom hem med en trofé så ville han inte äta eller vila förrän han flått djuret, brett ut huden och lagt på ett tjockt lager salt för att den skulle torka. Hans unga kvinna klagade ofta på att han aldrig kom hem i tid och att hon inte visste om han skulle äta maten som hon hade lagat till honom eller inte.

Placide var en mästare på att hitta på smeknamn åt folk. Namnen brukade vara väl valda, och berätta något om personen som fick dem. Erik hette från början Andjibouvo, efter en insekt som ger ifrån sig ett väldigt mörkt surrande, som Placide tyckte liknade Eriks mörka röst. Senare byttes dock namnet ut till Laikenye, den Listige Räven. Namnen var inte alltid smickrande. En annan lärling på Idongo Safari blev kallad ”Tsetsemunnen” eftersom han var så matglad.

När vi startade CAWA fick vi en förfrågan från Placide om han kunde få arbeta för oss. Det hela var lite känsligt. Placide hade arbetat för Matthieu i många år, och även om han var fri att säga upp sig och söka ett nytt arbete om han ville så visste vi att Matthieu skulle uppfatta det som att vi ”stal” hans anställda. Därför tog det ett år innan vi vågade bestämma oss för att säga ja till Placide. Redan under vår första säsong, innan han var anställd av oss, kom han dock och hjälpte till med det slutliga beredandet av troféerna inför exporten i slutet av året, och vi var djupt tacksamma. Hade han inte gjort det hade flera av troféerna blivit förstörda under transporten.

Hösten 2007 började så Placide att arbeta för oss. Vi ångrade aldrig att vi anställt honom. Förutom att han var en skicklig skinner var han också en god organisatör, och han hade en förmåga att verkligen fullfölja sitt arbete från början till slut. Han var alltid på plats när jägarna kom hem med en viktig trofé, och han var också den som var kvar i Bangui och övervakade arbetet med troféexporten ända tills alla horn och hudar var packade i lådor och inlämnade på flygplatsen. Dessutom var han mycket speciell på så sätt att han, till skillnad från de flesta centralafrikaner, gärna ville dela med sig av sina yrkeskunskaper. Under de två säsonger som han arbetade för oss hann han lära upp tre andra skinners, som idag gör ett mycket bra jobb, även om ingen riktigt kan mäta sig med Placide. Han sa många gånger att han ville att jag skulle skjuta en pärlhöna, och att han sedan skulle lära mig hur man skulle flå den och torka skinnet utan att fjädrarna föll av. Tyvärr tog jag mig aldrig den tiden, och nu har möjligheten runnit mig ur händerna.

Placide levde ett märkligt dubbelliv. Under jaktsäsongerna var han en hängiven arbetare, mycket noggrann och seriös. Han drack sällan eller aldrig alkohol, och när vi skjutit en stor trofé och alla dansade och skrattade höll han sig i bakgrunden, reserverad och allvarlig. När jaktsäsongen var slut och han kom hem från bushen blev han som en annan människa. Han omgav sig med kvinnor och drack sig ofta berusad, och om man någon gång frågade honom vad som hade hänt under hans lediga tid brukade han svara: ”Na yayu ayeke ape.” I himlen finns det inte. Med andra ord, han hade ägnat sig åt saker som han inte trodde att han skulle få göra i himlen.

Ända sedan tiden på Idongo Safari har vi varit fundersamma över Placides hälsa. Under vissa perioder kunde han vara i dåligt skick, så dåligt att vi ibland undrade om han verkligen skulle överleva till nästa år, men han hämtade sig alltid. För ett och ett halvt år sedan, i slutet av jaktsäsongen 2008, skickade vi honom till missionssjukhuset i Gamboula för en ordentlig undersökning, eftersom han hade haft problem med bland annat svullna fötter under året. Missionsläkaren upptäckte en hjärtsjukdom som inte kunde botas, men som kunde hållas i schack med hjälp av mediciner. Placide fick medicin för ett halvår, som vi betalade. När vi kom tillbaka efter semestern erbjöd vi oss att fortsätta att köpa medicin till honom, men Placide avböjde. Senare fick vi veta av hans kusin att han hade sagt till familjen att läkaren i Gamboula inte hittat något som helst fel på honom.

Det är svårt att inte fråga sig varför Placide inte ville erkänna sin sjukdom. Kanske erkände han den aldrig ens för sig själv. Under sommaren 2009 blev hans hälsa allt sämre. Vi försökte ringa honom flera gånger i veckan, men han orkade aldrig svara. Ibland var det någon släkting som tog telefonen och berättade hur han mådde, men oftast fick den bara ringa. Placides familj i Kaga Bandoro, en stad ca 40 mil norr om Bangui, hämtade hem honom från Bangui i augusti. Det var den sista resan han gjorde. Fyra dagar innan han skulle fylla 43 år dog han hemma i sitt eget hus. Dagen därpå begravdes han.

Vi kommer att sakna Placide. Vi saknar honom redan. Men jag hoppas att han har det bättre där han är nu, och att allt han någonsin önskat sig finns i hans himmel.