7 miljoner steg längs Nilen är inte nog

Efter att ha ramlat över en kort artikel som en vän delade på Facebook har jag ägnat några kvällar åt att titta på en dokumentär som ligger ute på UR Play: 7 miljoner steg längs Nilen. I fyra 45-minutersavsnitt skildras hur brittiske Levison Wood, som ”den första människan någonsin” vandrar från Nilens källa i Rwanda till dess utlopp i Medelhavet i Egypten.

Enligt artikeln som min vän delade skulle dokumentären ge en ”onyanserad och kolonial bild”, och eftersom jag själv är intresserad av den här sortens frågor kunde jag inte låta bli att titta för att se om jag höll med. Och jag försökte vara positiv. Jag hade förväntat mig vissa tråkiga stereotypa bilder av Afrika, men dokumentären ligger ändå ute på UR. Det kunde väl ändå inte vara SÅ illa?

Tyvärr blev jag besviken. Gruvligt besviken. Redan i inledningen till första delen sätts tonen: Levison, eller Lev, börjar med att presentera sig själv som någon som har ”vigt sitt liv åt utforskning”. Han har korsat Irak, han har liftat till Indien, och nu ska han göra något som ingen annan har gjort förr: Han ska gå till fots längs hela Nilen. Wow. Wow. Wow. ”Jag kommer att se den här ständigt föränderliga kontinenten i ögonhöjd”, fortsätter han, medan de sedvanliga Afrika-bilderna snabbt följer på varandra: krokodiler, människor som lever traditionellt på boskapsuppfödning, någon som går på en väg iklädd en gräskjol, skrattande barn, och en apa som klättrar i ansiktet på Lev själv.

Den där ”blicken i ögonhöjd” vänds sedan tillbaka mot Lev, och stannar där under den största delen av dokumentären. För även om Lev kallar sig för en upptäckare, så är det tydligt att 7 miljoner steg längs Nilen inte i första hand handlar om de platser han passerar under sin vandring genom Afrika. Den handlar om honom själv, hans upplevelser och hans insats, från klunken av vatten ur Nilens leriga källa inne i Rwandas regnskogar, till dess att han kastar sig i Medelhavet med en brittisk flagga över axlarna, medan hans föräldrar (som kommit dit för att ta emot honom) ropar: ”Du klarade det! Vi är så stolta!”

Och jag är helt ok med att en människa gör en film om sig själv och sina prestationer. Det är förstås imponerande att vandra från Nilens källa till dess utlopp på nio månader. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse för Lev själv och han får gärna skryta om den. Problemet är att det – trots ett väldigt tydligt fokus på Levs egna prestationer och upplevelser – finns en ansats genom dokumentären att berätta och göra sig till tolk för DET RIKTIGA AFRIKA. Och den här historien har vi tyvärr hört förr. Alltför många gånger. Historien om den vite mannen som ”upptäcker” Afrika, som trotsar alla faror för att visa denna kontinent för resten av världen. Under århundraden har den här berättelsen dominerat. Vi behöver inte höra den en gång till. Vi behöver andra berättelser om Afrika.

Det är inte tillfällen som saknas. Lev träffar ett stort antal människor under sin resa, han färdas långa sträckor tillsammans med några av dem. Men de spelar alla biroller i historien. Om Boston, som följer Lev från Rwanda till Sydsudan, får vi veta att han är en äventyrare och före detta soldat som lämnat familjen hemma för att kunna följa med på expeditionen. Någon tid för Boston att berätta något om sig själv eller sina upplevelser av resan ges det inte plats för. Och när de börjar närma sig öknen, där Boston inte längre har någon roll att spela eftersom det inte är hans hemmiljö, går det plötsligt inte att förnya hans visum längre. Vid avskedet säger Lev: ”Jag hade inte klarat mig utan dig.” ”Det gjorde du ju tidigare,” svarar Boston kort och sätter ord på vad jag tänker: att allt det här snacket om att Boston är en sådan tillgång, ett så bra ressällskap, det är bara ett spel för gallerierna. Lev vill klara sig själv. Han vill vara ensam om bedriften.

En sak som särskilt slår mig är att inga kvinnor får komma till tals längs hela Nilens sträckning. (Precis som i dokumentären om Virunga, som jag skrivit om här.) Jo, en gång, i Kampala, träffar expeditionen en representant för ”en annan sida av Afrika”. Efter en kort beskrivning av att Uganda är en av Afrikas snabbast växande ekonomier får vi veta att Lev ska besöka en av Kampalas rikaste invånare, och jag hinner tänka att han kanske ändå kommer att ge en lite mer nyanserad bild, bortom stereotyperna. Men nej. Miljonären är en ”häxdoktor”, Momafina, som, under det att Lev skrattar rakt in i kameran, utför en ritual för att ge honom tur under den fortsatta resan. Allt fokus ligger på det exotiska och annorlunda, och om den växande ekonomin får vi inte höra något mer.

Det finns så mycket jag vill invända mot Levs presentation av Afrika. Om hans okänslighet och dumdristiga oförsiktighet inför konflikten i Sydsudan, som till slut tvingar honom att vända och ta ett flyg till Sudan. Om hans öppna nedlåtenhet mot afrikanska myndighetspersoner och representanter för polisen. (Som om det inte funnits en möjlighet att dessa någonsin skulle kunna se filmen.) Om hans sätt att framställa sig själv som oerhört exotisk i afrikanernas ögon. Och så vidare. Som sagt, vi har hört den här historien förut. Och eftersom vi i Sverige inte matas med ett överflöd av historier från Afrika känns det viktigt att de som når oss faktiskt ger en bred och representativ bild. Och att de människor som får vara med forma bilden av Afrika faktiskt i första hand är de som lever sina liv där. Inte de som först själva behöver ”upptäcka” kontinenten innan de har något att berätta.

Så snälla UR: Nästa gång ni väljer att visa en dokumentär från Afrika, försök då att göra ett val som breddar bilden, istället för att bekräfta det narrativ som vi levt med sedan den imperialistiska eran. Karin Elfving har några bra idéer i sin artikel i Aftonbladet.

Bilden är hämtad från webb-tv.nu.