Jag ser på statistiken att ni träget besöker bloggen i väntan på nyheter, allt medan jag själv firar påsk och försöker landa och inser att det är svårare än vanligt att komma hem när det inte alls var planerat att man skulle göra det. Både jag och pojkarna längtar tillbaka till Bangui, men samtidigt njuter vi av vårsolen och av lugnet och (mest det yngre gardet) av att få väsnas och “stöka och böka” så mycket vi vill utan risk att dra till sig någon farlig uppmärksamhet. (Nå ja, så där förskräckligt farligt var det kanske inte, det var ju aldrig någon som var ute efter just oss, men skarpladdade vapen i händerna på mer eller mindre oberäkneliga individer är ändå något man bör vara försiktig med.)
Jag har haft kontakt med människor i RCA nästan dagligen och försöker också följa de nyheter som kommer ut. Enligt en flygvärdinna på Air France kom det in ett 40-tal journalister med det flyg som vi flög ut med, så det är kanske inte så konstigt att rapporteringen är lite mer omfattande än vanligt. Bra nyhetslänkar är bland annat:
(Länkarna leder till utvalda artiklar – därifrån är det bara att söka vidare, det finns en hel massa info för den som har tid.)
Även om skottlossningen var som värst i Bangui under förra söndagen, när Seleka tog makten och Bozizé flydde över floden till Kongo, så fortsatte skjutandet, liksom plundrandet, i mindre omfattning under flera dagar. Seleka patrullerade staden och försökte enligt den franska militären som vi bodde hos att skapa ordning genom att skjuta folk på gatan som ville fortsätta plundrandet. (Hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte, men vad jag vet är att hemma hos oss blev två killar avtvingade sina kläder och fick springa därifrån i kalsongerna efter att ha försökt “hoppa på tåget” och plundra tillsammans med Seleka.) Många företag, men även sjukhus och internationella organisationer blev plundrade, däremot pratade jag med flera “vanliga centralafrikaner” som sa att Seleka inte bråkade med folk utan anledning. Inget systematiskt våld mot människor, vilket ändå känns positivt. Trots det säger Röda Korset att man hittat minst 78 döda kroppar efter striderna, så maktövertagandet har inte passerat helt utan blodsspillan. Dessutom följer nu med all säkerhet fler dödsfall i brist på sjukvård, rent vatten och mediciner, och en viktig uppgift för nye presidenten Djotodia bör förstås vara att så snart som möjligt förhindra en förvärrad humanitär katastrof.
Djotodia började sin karriär med att upplösa både parlamentet och grundlagen. Han meddelade vidare att han skulle styra via dekret under en övergångsperiod, men att presidentval ska hållas som planerat år 2016 och att han då inte ska ställa upp som kandidat. Han sade också att han tänker respektera fredsavtalet i Libreville och behålla Nicolas Tiangaye som premiärminister. Den viktigaste uppgiften just nu, sa Djotidia, är att återställa fred och säkerhet och organisera försvaret och administrationen. I lördags höll han ett offentligt tal i Bangui där han underströk vikten av tolerans, dialog och förståelse, och bad de centralafrikaner som flytt från landet att komma tillbaka för att hjälpa till att bygga upp det igen.
Trots den delvis ganska försonliga retoriken var omvärlden var inte sena med att fördöma maktövertagandet, och Afrikanska Unionen beslutade redan dagen efter kuppen att utesluta RCA och att dessutom belägga Djotodia och sex andra Seleka-ledare reseförbud samt frysa deras tillgångar. En möjlig bidragande faktor till detta beslut är att Sydafrika, som aktivt stöttade Bozizé och förlorade 13 soldater i strid mot Seleka, har en stark ställning i AU. Centralafrikanerna själva verkar överlag vara något mer positivt inställda, jag får intrycket att många hoppas på en nystart. Att presidenten under en övergångsperiod skulle styra genom dekret är ingenting som nödvändigtvis oroar människor, som ändå inte tycker sig ha fått så mycket gott ut av ett demokratiskt styre enligt västerländsk modell. Men vackra ord från presidenten räcker inte långt, och ska han vinna i längden måste han visa att han också kan åstadkomma det som han utlovar. Idag meddelade dessutom oppositionen att de inte ställer upp i Tiangayes regering som den modifierats efter att Bozizé försvunnit. De menar att bestämmelserna kring övergångsperioden och hur man ska arbeta fram till nästa val är alltför vaga, och de säger också att Tiangaye tagit sig för stor frihet att tillsätta ministerposter på eget bevåg.
Vissa, framför allt utlänningar, har uttryckt farhågor om en polarisering mellan kristna och muslimer, och dragit paralleller till konflikten i Mali. Men även om det är sant att muslimer varit mindre utsatta för plundringar, har jag personligen svårt att se detta som ett religionskrig. Kanske kan det finnas vissa sådana inslag, men jag tror i så fall snarare att det handlar om etnicitet. Seleka kommer ursprungligen norrifrån, och många av dess medlemmar hör till etniska grupper som traditionellt är muslimer. Djotodia själv är dock av allt att döma kristen, och jag har svårt att tro att han skulle underblåsa ytterligare religionsmotsättningar. Det har han ingenting att vinna på, när Seleka själva, hans bas, inte har någon enhetlig religiös grund.
Sammanfattningsvis kan man nog säga att det både finns orosmoln och glimtar av blå himmel i Centralafrikanska Republiken efter Selekas och Djotodias maktövertagande. Än så länge är det för tidigt att säga åt vilket håll vi är på väg. Människor i Banugi säger att staden alltmer återgår till det normala, vilket är positivt. Men en återgång till det “normala” är inte bra nog, vare sig i Bangui eller i landet i övrigt. Det behövs mer än så för att människor ska få ett drägligt liv och ett hopp om framtiden.
Jag avslutar med en länk till Louisa Lombards blogg. Louisa är antropolog och har gjort ett omfattande arbete i norra RCA. Här berättar hon lite om vem den hittills ganske okände Michel Djotodia är.