11 månader

Igår blev Theo 11 månader. Det firade vi med att åka upp en sväng på torget och köpa ett par skor. Jag har tänkt ända sedan jag kom hit att han borde ha ett par sandaler, så det var på tiden. Vi tog bilen upp eftersom vi hade lite bråttom. Kocken hade nämligen bestämt sig för att laga kyckling och potatis i ugn till middag, och därför behövde vi få tag på en tupp. Medan kocken gick för att köpa tupp, potatis och bröd, tog jag Theo på ryggen och gav mig in bland klädstånden. Givetvis väckte vi stor uppmärksamhet. Det är alltid lika roligt att höra hur folk pratar, som om de inte tror att jag förstår sango: ”Titta, en vit som har satt sitt barn på ryggen.” ”Vad bra hon har knutit fast honom.” ”Nej, hon har knutit för hårt.” ”Titta, det ser ut som en docka!” Några dristar sig till att prata med en också, liksom bara för att testa om jag förstår eller inte: ”Varför går du så fort?” ”Är det där ditt barn?” Och så alltid, det klassiska: ”Mbunzuuu, zo voko abara mo!” med den där typiskt fåniga, sjungande rösten. ”Viting, en svart hälsar på dig.” Vart man än åker i det här landet finns det alltid någon som häver ur sig samma fåniga ramsa. Alltid med samma barnsliga intonation, alltid med den där löjliga sjungande rösten. Jag undrar varifrån det kommer från början, vem som myntade uttrycket. Vem det än är skulle jag ha ett och annat att säga den personen om jag någon gång träffar honom eller henne.

Åter till marknaden. Jag och Theo hittade snart en försäljare som hade en mängd skor uppställda på ett bord framför sig. Det fanns inga som passade Theo, det såg jag ganska snart, men de försökte ändå pracka på mig alla möjliga sorter, allt ifrån rödblommiga tjejsandaler till flip-flops som var mer än dubbelt så stora som Theos fötter. ”Han måste ju ha något att växa i.” Jag gick vidare, och snart fann vi vad vi sökte: ett par blå plastsandaler som passade perfekt. Och som pricken över i så hade de den lilla roliga extrafinessen att de pep när man trampade ned foten. Theo tyckte att de var perfekta. När vi kom hem, givetvis i sällskap med både kock och en olyckssalig tupp vars sista stund var kommen, gick vi på upptäcktsfärd i trädgården, och för varje steg sa det pip-pip-pip om Theos fötter.

Sedan hade vi en trevlig dag tillsammans: lekte med klossar, tittade på hundarna och badade i baljan två gånger, och, förstås, vandrade runt runt runt med de nya skorna… Och resten får bilderna berätta:

Theo med sin flodhäst

På pottan med de nya skorna